När någon säger åt dig att "Skaffa ett jobb och sitt inte bara hemma". Inte första gången man hör det.Men lik förbaskat gör det lika ont att höra. Ingen förstår hur hårt man kämpar eller kan sätta sig in i ens situation. Man tvivlar på sig själv och tänker att kanske är jag bara kräsen? Kanske har jag för höga förväntningar på mitt jobb? Men nej. Jag måste för en gångs skull ta mig själv i försvar här. Jag HAR funktionshinder som gör att inte ens min vardag funkar. Har denna person det? Nej. Denna person har en fungerande vardag OCH jobb. Men det går inte förklara för såna människor. Försökte lite tafatt förklara att jag har diagnoser som inte går att "bota" utan som jag måste leva med resten av mitt liv. Men personen ifråga var inte villig att lyssna på det. "Det är bara att jobba. Det är bästa medicinen". Jag tror också jag hade mått bäst om jag hade ett jobb och kunde tjäna pengar. Vem mår inte bra av en bra inkomst? Är en arbetsgivare bara beredd att anpassa arbetstider, ha låga krav och mycket tålamod då kan vi snacka jobb. Sen är mest optimalt för mig ett jobb som känns motiverande och det sticker säkert i mångas ögon, för de kanske själva står på jobb de inte till 100% trivs med. Alla skulle må bäst och göra bäst ifrån sig om de befann sig på en arbetsplats som kändes rätt för dem. Det säger sig självt. Och extra mycket om man redan kämpar med sin vardag. Att kämpa i konstant motvind kommer få vem som helst att vekna efter ett tag. Det finns helt enkelt inte utrymme för att lägga till ytterligare tunga, omotiverande krav i mitt liv. Jag kämpar med en så enkel sak som att duscha regelbundet.

 

Jag försöker intala mig att jag inte behöver ursäkta mitt mående - lika lite som vem som helst som lider av någon sjukdom. Säg till folk att sluta ha eksem, cancer och tandvärk. Sånt är väl onödigt? Det är ungefär lika rimligt. Jag hatar att göra mig till ett offer men i det här fallet känner jag mig extremt känslig och utsatt för detta handlar om saker jag inte alltid själv kan styra över.

 

Jag tycker det är väldigt viktigt att förstå att alla människor har olika förutsättningar i livet. Att relatera till sig själv är naturligt, varje människa känner sig själv bäst och det är lätt att se situationer utifrån hur man själv skulle agerat i samma sits. Men betänk att personen du kritiserar kanske inte har samma möjligheter som du. Personen kanske redan testat vad du föreslår och misslyckats? Uppenbarligen måste ju något hindra personen från att jobba och uppenbarligen måste det finnas fog för det, hur lätt är det att bli sjukskriven idag liksom? Det finns förstås en skara av ohederligt folk vars mål är att komma undan så enkelt som möjligt från krav och måsten genom att lura systemet.  Det är tydligt att folk tror jag tillhör den skaran när de uttrycker sig så där och väldigt tragiskt att folk inte har högre tankar om mig. 

 

Hade det varit hjälpsamt menat hade personen kunnat fråga varför jag inte jobbar och utgå ifrån den faktorn istället för att läxa upp mig angående hur verkligheten funkar. Detta var inte ett gott råd eller välvilligt menat. Detta var enbart för att förtydliga att man starkt ogillar hur personen lever. Ibland hör jag folk beklaga sig över några nätters dålig sömn, inte för att alls undervärdera hur de känner, men om avsaknad av sömn några dagar påverkar måendet så mycket föreställ er då en månad av dålig sömn. Eller dålig sömn i kombination med stress, depression, självskadebeteende, isolering, mani osv efter några års tid. Vår mentala hälsa är underskattad. Hela ens fysiska kropp kan bli obrukbar till följd av ens mentala handikapp. Så väsentligt är ens mående. Behövde bara skriva av mig. Detta gör mig så illa till mods. Såna här händelser bekräftar bara ännu mer min övertygelse om att jag mår bättre bland djur än människor. Jag vill inte ha med människor att göra. Majoriteten av dem är ändå rövhål.